Antaris Willenfelt
Det är på fjället Antaris trivs bäst
“Vad ska du bli när du blir stor” har aldrig varit en fråga för Antaris Willenfelt. Svaret har alltid varit renskötare, och så har det varit så länge han kan minnas.
Mellan fjällen i västra Härjedalen, nära den Norska gränsen, ligger Ruvhten Sameby. Ruvhten Sijte. Det är Antaris utgångspunkt, där har han sina kollegor. Arbetsplatsen är på fjället där ingen dag är den andra lik, och när Antaris vaknar på morgonen är det är omöjligt att förutspå hur dagen kommer bli.
Redan när Antaris gick ut skolan så väntade hans farmors och farfars renhjord på honom. Han tog studenten från fordonsprogrammet; det är lättare att transportera renar när man har lastbilskort. Och med kunskapen från skolan kan han ta på sig annat jobb de stunder som renarna inte behöver lika mycket passning. Någon semester är det sällan tal om, det finns alltid saker att göra.
”Jag har flera gånger funderat på vad jag skulle göra om jag inte var renskötare. Men jag längtar alltid tillbaka till skogen, till renarna. Det känns som att det är det jag ska hålla på med, då mår jag som bäst” beskriver Antaris.
Antaris renhjord är fortfarande under uppbyggnad. Och det är inte ett bygge som går snabbt. Man sparar några kalvar varje år, men inte för många. Det är viktigt att inte öka för mycket för snabbt. Ju fler renar, desto större ansvar.
“Jag vill inte att det ska gå för snabbt, jag är fortfarande under upplärning. Jag kan inte allt och jag vill inte behöva förlita mig på hjälp från de andra bara för att jag ska ha många renar. Det får ta sin tid, jag har inte bråttom. Du håller ju inte på med renar för att bli rik, det är livsstilen man vill åt. Vill du tjäna pengar får du hålla på med något annat” säger Antaris med ett skratt.
Antaris delar på rollen som arbetsledare i byn och planerar för gemensamma samlingar, som kalvmärkningen och höstslakten, och ser till att det finns plats på slakteriet när det är dags. Löftet till renen består hela djurets liv, men också i efterlivet. Att köttet säljs vidare på ett hållbart sätt är en förutsättning för att kunna leva vidare som renskötare.
Livet som renskötare är inte bara ett jobb. Det är en livsstil. Det är en samhörighet både socialt och kulturellt. En del av ekosystemet i fjäll och skog. Arbetet styrs av renens årstidsvandringar mellan olika områden, av väder och temperatur. Men även av rovdjur, och på senare tid av turism och exploateringar av marker. Vädrets skiftningar har blivit mer instabila och Antaris berättar om hur han upplever att årstiderna förskjutits med mildare höstar och längre vårar. Snön kommer innan isen lagt sig vilket är förrädiskt.
Antaris får frågan om vilken tid på året han tycker bäst om, och han svarar direkt: “kalvningen”. Efter några sekunders tystnad lägger han till “och kalvmärkningen”. Han fortsätter räkna upp fler favoritstunder på året och beskriver känslan ”när man får sitta i solen och se renarna stå och äta och bara ha det bra på fjället”. Till slut har Antaris räknat upp nästan alla tider som finns på året. För hur ska man egentligen kunna välja ut bara liten del som favorit, av allt det man älskar. Det är på fjället Antaris trivs bäst.
